1974 kom Chris Atcherly, som vi kommit överens om i Istanbul, med en flyttbuss från England och jag lämnade min lägenhet på St. Paulsgatan på Söder i Stockholm, där jag tillbringat hela vintern med att måla, och flyttade till Lancashire i norra England.

Chris hade hyrt en lokal i Darwin. Den låg i en gammal bomullsfabrik som var nedlagd sedan länge. Där skulle vi starta vårt rockband, jag på trummor, Chris på gitarr, Koji på bas och Steve på keyboard. Fabriken var väldig och liknade mer ett gotiskt slott med skorstenar istället för tinnar och torn. Det var förfallet och låg i ett landskap som var härjat, våldtaget av industrialismens fäder. Det var där dessa dikter skrevs.

I min nya bok Vi drömde om en cirkus, (fortsättningen på Jag missade Woodstock som kommer i sommar) handlar historien bland annat om denna tid. Bandet var första steget mot drömmen om en cirkus.

Dikter från Lancashire

Skorstenarna reser sig

Inte har de bleknat,

portaldrömmarna

ut mot grönskan,

blodspastoralerna

vi satte som mål.

Men nu väcks vi varje morgon

med röda trådar

i ett regn

över det nakna folkets

klippstränder

medan stjärnornas energivädjan

ännu ligger strax under skinnet.

Det är till ljudet av bultande maskiner,

rusande, rasande motorer,

uppgivet skrikande

undergångens vilda stavelser,

som vi vaknar,

alltid vaknar,

medan glöden åter blossar upp

i eldarna utanför.

***

Det var ur röken askspråket föddes,

ett mäktigt andespråk,

som, likt en väldig pelare,

tornade sig mot höstens välvande himmel.

***

Vi tog varandras ögon

följande strömfåran

upp dit

där vattnet ursprungligt

kastade

sej ut ur

den våta grönskan.

Vi tog varandras ögon

och gick likt förtrollade

genom lövade salar

fyllda med höstens fåglar

upp för

ödsliga alléer med orden

exploderande i tysta krevader

omkring oss

skälvande på våra läppar,

närande elden

i vårt blodsmod.

***

Under natten glimmade vintergatan

tyst, genombrytande

ner mot den förfallna fabriken.

Hör!

Musiken stegrar sig nu.

För varje dag bryter den sej

allt högre,

allt högre….

Besatta steg vi ur

vansinnets lågor.

Aldrig så högt

hade musiken rest sig innan.

Stig, eller gå under!

Runt oss flammade eldarna

som okunnigheten tänt,

som ingen mänsklig hand

nu kan släcka.

***

Stanken av bränt kött.

Uppsvällda självmordsbarn gråter.

Kvinnor som urinerar

av rädsla.

Döende män, som för ett ögonblick

skådar i ljus, sedan skriker

och stelnar.

Jordlik! Luftlik! Eldlik!

Väldiga sotmoln tungt

hängande

skuggdans med

mörka, sorgsna bördor,

förödelsens

förvridna

kroppar

och avbrända lemmar.

***

Ur stjärnorna kom vi

mot stjärnorna går vi…

vem är stark nog att vara

en stjärna?

Vintersnö

Vintersnö tala med din

dolda mun,

bilarna sjunker genom gatan

och fiskmåsarna

sjunger inte sina vingar

genom luftens

flimrande kanaler.

Vintersnö fall inte längre.

Taken brister

och rutorna stelnar (medan

Tony Blackburn

bara pratar och pratar:

”Housewives ,

why don’t you go and get

a snake and a pygmy

and make a snake and pygmy pie! …)

Vintersnö berätta för mig

hur det är

att falla mot en däcksugande död

medan kyrktornen

reser mot himlen.

– Här dansar

en flicka med färgat papper

i sin hand.

Asköga

Asköga! Se, din stad

har kolnat.

Dina gatvisor har slocknat

och din torggemenskap

falnat.

Kall ligger din hand

över en

död

jord.

Frusna sotflarn väntar

förgäves

på en rörelse

i ditt kalla

fisköga.

Även rymden stelnar.

Stjärnorna värker sitt

stålvassa sken

till ett svärd

över dina brustna fabriker,

över dina trädlösa drömmar

och din våldtagna frihet.