Vi skriver: ”Praktisk kreativitet”. Därefter ser vi på varandra och nickar. I styrdokumenten finns en snarlik formulering om vad eleverna ska kunna när de gått ut trean på samhällsprogrammet. Vi skriver upp andra saker de ska kunna också men det är ”Praktisk kreativitet” som blir kvar i mig efteråt. Vi ska lära eleverna att vara kreativa i praktiken. På det kanske mest teoretiska programmet i gymnasiet. Och jag har ingen aning om vad det innebär.

I det antika Grekland var muserna kreativitetens ursprung. Här pratade man snarare om inspiration, vilket torde vara ett snarlikt begrepp. Inspirationen skulle alltså härstamma från gudarna: ett plötsligt infall av kreativ görandelust (praktisk kreativitet!). I tanketraditionen som utgår från Platon och grekerna menar man att kreativitet kräver vissa förutsättningar, man måste förhålla sig lekfull till det ämne man använder sin kreativitet på. Förmågan att se på ämnet från olika håll med olika glasögon, en form av inlevelseförmåga där man kan ta olika individers synvinkel, sägs också vara kreativitetens nyckelförmåga. Hämmande på kreativiteten anses följaktligen stress och att låsa sig eller tvingas låsa sig vid konventionella lösningsförslag vara.

Poesi måste utifrån det här perspektivet vara den ultimata kreativiteten. Konventionerna upplöstes i och med modernismens genombrott, samtidigt finns en rörelse vari den klassiska diktningen är stark. Konventionen är så att säga varken det ena eller det andra. Språkets konventioner är likaledes upplösta, det är inte längre nödvändigt att använda språkligt korrekta satser, tvärtom är de med fördel sprängda till enstaka fragment eller betydelsebärande ord som binds samman av läsarens fantasi och förmåga att associera runt orden. Parallellt löper traditionalismen. Framför allt den svåraste formen, sonetten, har fått beivrare inom den poetiska sfären: Lotta Olsson, Lars Gustafsson och Magnus William-Olsson. Att nobelpriset 2011 gick till Tomas Tranströmer måste vara ett tecken på traditionalisternas ökade popularitet. Nästan allt Tranströmer skrivit är i grunden rytmiserat och följer en sträng ram. Betyder det att Tranströmer inte är kreativ? Hans dikt byggs upp enligt flertusenåriga konventioner.

Nej, konceptet måste vara ett sätt att forma kreativiteten. När Malte Persson skriver sina tunnelbanesonetter menar han sig ha gjort det utifrån två perspektiv: Dels utifrån den språkliga formens konvention, dels genom omgivningens begränsade flora av intryck. Han befinner sig i en, låt vara okonventionell miljö, men framför allt i en begränsad sådan. Syftet är givetvis att styra kreativitetens vattenstråle så att den enas och blir stark och koncentrerad istället för att låta den droppa ner över ett stort område. Konceptkonstens idé är således att begränsa kreativitetens uttryck och göra så att förmedlaren koncentrerar sig på ett ämne.

En annan central rörelse i samtidspoesin är att bygga in ett sammelsurium av röster och personer, oftast utan gestalt, i böckerna. Jörgen Linds Saskatoon byggs upp genom en mängd tydligt utpräglade röster som samspelar runt en handfull ämnen. Ur antik Grekisk synvinkel bör boken vara ett kreativt storverk.

Men vad hjälper den här kunskapen när jag står framför 28 niondeklassare som överväger att välja samhällsprogrammet på gymnasiet och det faller på min lott att förklara ”Praktisk kreativitet”. Alla ser på mig där jag står och förstår att stress inte är kreativitetens förlösare. Så jag svamlar, fylld av yrslande stresshormon, försöker jag förklara ett begrepp jag själv knappt begriper.

I ensamheten på arbetsrummet tar jag reda på att Sigmund Freud förklarade kreativitet med att det var en konflikt mellan det omedvetna och medvetna som resulterar i en uthäva som är socialt accepterad men som ändå ger det omedvetna förlösning. Det låter som den ständigt fortgående konflikten mellan överjaget och detet, vilken sällan alstrar kreativitet utan snarare låsningar. Om man å andra sidan ser uthävan som konstnärskap i någon form fungerar teorin bättre. Det omedvetna eller detet får utlopp genom den socialt accepterade (eller åtminstone i den det konstnärliga sammanhanget gångbara) konstnärliga uttrycket. Andra psykoanalytiker menar att kreativitet i en följd av Freuds idéer är en försvarsmekanism: projicering. Men skulle inte det här innebära att konstnärskap uteslutande, eller nästan uteslutande, ägnade sig åt det socialt förbjudna? Sex och våld är enligt Freud de två huvudsakliga drivkrafterna som måste tämjas av individen. För att få utlopp skulle alltså poesins huvudsakliga ämne vara just sex och våld. Ska sanningen fram har jag svårt att finna överensstämmelse med de senaste årens lyrikutgivning och klassikerna. Den inbitna psykoanalytikern skulle givetvis svara att drifterna sublimerats i mer sofistikerade former och att allt konstnärskap berör sex- och vålddriften, om inte annat indirekt (om jag blir utgiven får jag beundrare/beundrarinnor och därmed lättare utlevelse för sexualdriften). Om det skulle jag ha lite att svara.

På eftermiddagen har jag lektioner. Klassen ska få skriva essäer. Ett sätt att komma på vad de enskilda eleverna ska skriva om är hjärnstormning. Man associerar fritt utifrån ett ämne och ser hur man därefter ska kunna bygga upp essän utifrån det som händelsevis kommit fram. På det sättet skapas en grund för eleverna som de hanterar hur de vill. Det som kommer fram är givetvis bara ytfakta, ofta, poängterar jag, måste man fördjupa kunskaperna genom bokliga studier. Eleverna tycks inte uppfatta hur kul det är med bokligt studium. Däremot är de duktiga på hjärnstormning. Medan deras hjärnor stormar som värst inser jag att vi håller på med praktisk kreativitet, att det helt enkelt handlar om att försöka bli kvitt sina mentala spärrar och hantera en uppgift på ett oortodoxt sätt (men säger mig mitt inre, om alla ser på uppgiften på ett oortodoxt sätt, blir inte det oortodoxa då det ortodoxa?).

När jag sitter på arbetsrummet och fortsätter att läsa om kreativitet förstår jag att brainstorming är något av en bluff. Undersökningar har visat att de hjärnstormar som sker utan kritik inte leder fram till mer användbara förslag än de hjärnstormningar som sker med kritik. Kvaliteten arbetas således endast fram med hjälp av en kritisk nivå. Det låter rimligt. I stort handlar det således om att en grupp människor är öppna för varandras idéer och tankar och ratar det som tycks dem försumligt och anammar det som tycks dem användbart.

Jag läser också att kreativitet och logisk-matematisk intelligens är tätt sammanbundna. Andra personliga egenskaper som finns hos ”kreativa personligheter” sägs vara riskbenägenhet, förkärlek för komplexitet, estetiskt sinne och starkt självförtroende. Galenskap har man också kunnat koppla till kreativitet. Tydligen finns en gen som samverkar både till psykoser och hög kreativ förmåga. Klyschan om det galna geniet tycks således vara mer än bara en vandringssägen om människor som vågar gå utanför samhällets normer. En gen. Arv. Jag blir alltid sorgsen när jag upptäcker att arvet avgör. Det är ett antikreativt perspektiv, en låsning: om du inte är född kreativ är det inget att göra åt. Acceptera bara! Kreativitet måste vara det motsatta, att inte acceptera sina begränsningar, utan utveckla dem.

Så står jag framför 23 niondeklassare igen. Både de och de andra lärarna ser på mig. Visa av föregående genomgång ser de andra lärarna lite oroade ut men man har åter givit mig ordet. Jag funderar över klichén vi har kluddrat ner. Finorden. Praktisk kreativitet.

– Det betyder att vi kommer att se till att ni lär er att göra det mesta av era möjligheter när ni får en uppgift, förklarar jag och läser upp nästa ord: ”Vana vid muntliga framträdanden”.

Någon förklarar det med att man kanske inte är expert på att prata offentligt vid första försöket men att man med flera försök vänjer sig och i slutänden åtminstone kommer att vara så van att man inte blir nervös och börjar svamla när man ska förklara olika saker för andra människor.

Peter Nyberg

peter@popularpoesi.se