"Gud är död! Död för evigt! Och vi har dödat honom! Hur ska vi kunna trösta oss, vi alla mördares mördare?" Det frågar sig Friedrich Nietzsche i Den glada vetenskapen (1882). Och nog kan man se hans filosofiska insats som ett preludium till de intellektuella stormvindar som skulle svepa in över det då stundande 1900-talet. Gud föll inte ensam, utan drog med sig framstegstanken och en mängd av förgivet tagna sanningar. Fallet blev tungt, och tycktes sätta människans hela tankeliv i gungning. Få har med ord illustrerat denna process bättre än William Butler Yeats:

Things fall apart; the centre cannot hold;

Mere anarchy is loosed upon the world

The blood-dimmed tide is loosed, and everywhere

The ceremony of innocence is drowned

1919 försökte han, i "The Second Coming", med dessa rader fånga de känslor av kaos, som likt en dimslöja sänkt sig över samtiden. De gamla sanningarna lyste inte längre lika klart. Bakom dimmorna skymtade en värld i förändring. Ett världskrig hade skakat dess grundvalar och det gällde nu för människan att finna sin plats i detta omvälvande skede, att finna en stabil punkt att fatta tag i. Efter att Einstein och den moderna fysiken gjort sitt tycktes inte ens tid och rum vara detsamma.

Det hade de i och för sig inte varit på ett bra tag. Ofta brukar det hävdas att en av modernitetens hörnstenar utgjordes av det nya historietänkande som successivt tog form från och med det sena 1700-talet. Ditintills hade människans natur uppfattats som i stort sett konstant, men efter vetenskapliga revolutionen och upplysningen, samt den tilltagande industrialiseringen och franska revolutionens nedstörtande av l'ancien régime, ville man inte längre blunda för tillvarons djupgående föränderlighet. Varje tid skulle därför betraktas som unik och förstås utifrån sina egna förutsättningar. Denna inställning, historismen, tycktes inte innebära några större problem så länge utvecklingen ansågs ske i enlighet med Guds försyn eller tolkades som nationernas organiska framväxt eller Västerlandets oändliga framgångssaga.

Men när Nietzsche med flera började proklamera Guds död underminerades en av de värdegaranter som burit upp ovanstående tankeströmning. Första världskriget utdelade sedan den kanske kraftigaste törnen mot framstegstänkandet, vars glada toner gick över i moll. Snart syntes de dominerande värdegrunderna allt mer ihåliga. Hur skulle man nu värdera tillvaron i avsaknad av de grundläggande och överhistoriska värdegaranterna? Om varje tid förstods helt utifrån sina egna förutsättningar, hamnade man då inte i en oförsonlig värderelativism? Riskerade inte människan att förlora alla riktpunkter för hur hon skulle leva sitt liv? Hade hon lämnat historiens upptrampade stig och funnit sig själv lämnad ensam, mitt ute i ett stort ödeland - utan någon vägvisare?

Den tyske filosofen Karl Löwith har menat att framstegstanken bara var en variant på tanken om att allting kommer att ordnas till det bästa enligt Guds försyn. Så först när framstegstanken började släppa sitt grepp tycktes människan hamna i ett ödeland på allvar. Det blir jobbigt att styra mänsklighetens skepp framåt när man inte vet vad man ska förvänta sig. Så länge man tror att allting blir bättre blottar sig en lockande potential vid framtidens horisont, men vid insikten om att en sådan utveckling saknar garantier sköljer istället ångesten in över bord och handlingsfriheten får oss att fastna på existentialistiska grund.

Talet om kris låg såklart nära till hands i detta läge, och en krisretorik blev mycket typisk och utbredd under framför allt mellankrigstiden. I denna rymdes apokalyptiska stämningar. Tänk bara på vissa berömda verk från det tidiga 1900-talet, som Oswald Spenglers Västerlandets undergång. För många syntes den europeiska kulturtraditionen ha drunknat i västfrontens gyttjefyllda skyttegravar. Något som dock sköt upp ur detta förödelsens landskap var T. S. Eliots The Waste Land (1922), en dikt som kommit att betraktas som ett av 1900-talets viktigaste och mest originella verk. Som litteraturvetaren Göran Hägg har sammanfattat det så skildrar Eliot "spillrorna av den europeiska kulturen efter världskrigets Ragnarök, livet utan Gud och fasta värden [...] till ackompanjemang av pessimistiska tonfall från Wagner och Buddha". Att förstå Det öde landet i dess helhet, med de oräkneliga allusionerna, är nog ett projekt dömt att misslyckas, men i relation det tankeklimat som här skisserats i grova drag blir det åtminstone något lättare att förstå varför Eliots dikt kommit att uppfattas som så emblematisk för moderniteten och dess avigsidor, vilka vi brottats med under det senaste seklet.

Den andliga torkan hos den moderna kulturen står alltså i fokus i denna, 1900-talets kanske mest berömda dikt. Att utforska det litterära temat kan också ses som ett sätt att utforska oss själva och våra försök att finna mening i den värld vi står utkastade i. En värld som erbjuder radikalt annorlunda levnadsvillkor jämfört med människans traditionella livsformer. Det industrialiserade massamhället gör sig påmint i Eliots dikt, ett massamhälle där få saker upplevs som genuina och varaktiga, där det är svårt att slita sig från det kaotiska nuet:

Unreal City,

Under the brown fog of a winter dawn,

A crowd flowed over London Bridge, so many,

I had not thought death had undone so many.

Sighs, short and infrequent, were exhaled,

And each man fixed his eyes before his feet.

Och som han skriver i femte delen:

Who are those hooded hordes swarming

Over endless plains, stumbling in cracked earth

Ringed by the flat horizon only

Talet om ändlösa slätter och en platt horisont vittnar om den annorlunda syn på människans utveckling som förankrades under 1900-talet. Klättringen uppför himmelrikets eller framstegets vindlande trappor byttes ut mot en vandring över öde land. Men trots allt är det få som verkligen resignerat och funnit tillvaron helt meningslös. Utrymme lämnas ju trots allt åt oss själva att ställa upp de värden vi finner värda att leva efter, hur mycket existentiell ångest uppbådandet än för med sig.

Litteraturen är ett av våra mest meningsskapande verktyg. Eliot gav oss viktiga perspektiv på den moderna tillvaron. Men hans poesi är minst sagt tolkningsbar, och ödelandsmetaforen har under årens lopp åberopats på vitt skilda vis. Hur den än används förblir den dock en nyckel till den värld som vi idag lever i. En värld som genom att just ödeläggas kanske har fått möjlighet att blomstra, i alla fall på sätt som den förmoderna människan knappast hade kunnat föreställa sig. Var uppkomsten av Det öde landet en del av ett svedjebruk mån tro? Kanske kan vi använda historiens svedda, men bördiga jord till att odla en bättre morgondag? Kanske visar det sig då att tillvaron inte är så öde. Men upplevelsen av att vi lever i ett öde land lär ändå göra sig påmind med jämna mellanrum. Varaktigheten hos Eliots metafor är något som står ut i det modernas villervalla.

Hampus Östh Gustafsson

hampus@popularpoesi.se