PROTOKOLLEN FRÅN NÜRNBERGRÄTTEGÅNGEN SOM POESI
Theodor W. Adorno skrev 1949: ”Att skriva poesi efter Auschwitz är barbariskt”. Citatet togs snart ur sitt sammanhang, började leva sitt eget liv och Adorno tvingades åtskilliga gånger förklara hur han menat. 1967 justerade han sitt uttalande mot innebörden att alla som plågats har lika stor rätt att uttrycka sig som den torterade har att skrika.
Men vad menade Adorno med att det är barbariskt att skriva poesi efter Auschwitz? Jag förstår det som att Adornos ord grundar sig i tanken att poesi är det frias uttryckssätt och att Auschwitz blivit den ultimata symbolen för motsatsen, som just därför måste bevaras. Varje försök att gestalta eller omskriva Auschwitz innebär en omstöpning och därmed ett förmildrande av den ondaste av platser. Gestaltningar, hur briljanta de än är, innebär alltid en reduktion av Auschwitz faktiska ondska. Men poesi generellt? Adornos uttalande är i mitt tycke för kategoriskt, och han justerar det till motsatsen: alla som har varit i Auschwitz har rätt att uttrycka sin åsikt som en naturlig följd av sin upplevelse.
Charles Reznikoff skulle först i slutet av sitt liv bryta mot Adornos ställningstagande. Reznikoff föddes 1894 av rysk-judiska föräldrar i Brooklyn och levde i New York fram till sin död 1976. Således var han själv inget vittne till Förintelsen på den europeiska kontinenten. Istället studerade han journalistik och juridik, sålde hattar (hans föräldrar var hattmakare), översatte, forskade, skrev poesi – till en början var han påverkad av imagisterna och James Joyce men blev sedan medlem i ”den objektivistiska gruppen”– assisterade sin vän Albert Lewin när denne producerade Hollywoodfilm, medverkade i redaktioner för tidskrifter och bokförlag och gav själv ut ett 30-tal böcker. Givetvis fick han frågan om han, med tanke på sitt etniska ursprung, skulle skriva om Förintelsen strax efter kriget men han svarade nekande eller undflyende. Både moraliskt och estetiskt fanns problem. Hur skriver man om något så fasansfullt som Förintelsen utan att själv ha varit inblandad och utan att profitera på offren? Reznikoff var tvungen att finna en estetisk form som också var moraliskt gångbar för att kunna bearbeta ämnet.
Charles Reznikoff var juridiskt utbildad, även om han aldrig praktiserade juridik. I samband med att han jobbade på ett bokförlag började han läsa domstolsprotkoll. Poetens utan tvekan största verk springer ur dessa protokoll: Testimony, the United States 1885-1915. Han planerade att ge ut verket i fyra delar, varav endast en publicerades på förlag, en gavs ut av Reznikoff själv, en var klar vid hans död och en ofärdig del hittades i kvarlåtenskapen. Här börjar diktsamlingen Förintelsens teknik arbetas fram. Genom att stryka ut allt omkringverk koncentrerades brottet i dikten men formuleringarna var fortfarande domstolarnas. Poetens intention var hela tiden att stryka fram det klara och enkla ur protokollen. Det sker en slags överflyttning från verkligheten till poesin, inte för att göra texten fiktiv utan för att renodla den verklighet som beskrivs i protokollen.
Som 80-åring hade Charles Reznikoff genom sitt arbete med Testimony-dikterna förfinat den metod som skulle göra att han kunde hantera Auschwitz litterärt utan att profitera på offren eller ställas inför moraliska spörsmål. Han uppfann en förtätningsstrategi som han applicerade på domstolsprotokollen från Nurnbergrättegångarna och Eichmanprocessen:
Revideringen handlar till stor del om strykning, om att arbeta bort juridiska resonemang, värdeomdömen och känslouttryck. Bara vittnets röst ska finnas kvar i sin renaste mest ostörda form. I Förintelse sorteras vittnesmålen in under kategorierna ”Deportering”, ”Invasion”, ”Getton”, ”Gaskammare och gaslastbilar”, ”Massakrer”, ”Massgravar”, ”Marscher” och ”Flykt”. Reznikoff menar att vittnena i domstolen måste redovisa utan att dra slutsatser. Det gör materialet extra lämpligt eftersom det är så läsaren kommer så nära händelserna som möjligt. När inga slutsatser är dragna finns bara själva grunden, händelsen, kvar. Därför är Charles Reznikoffs bok helt utan fördömanden samtidigt som inget tvivel råder om vilka som bär skulden för massakrerna. Snarast sker en gammaltestamentlig redovisning av sakförhållanden.
Även om Charles Reznikoff mestadels strök ner sina protokoll skrev han också till sådant som saknades, skarvar som gjorde samband tydligare. Det är således ingen renodlad nerstrykning utan också en korrigering och i den meningen är Reznikoff snarast redaktör för protokollens vittnen.
I förhållande till att jag inledningsvis tolkar Adornos tes att det är barbariskt att skriva poesi efter Auschwitz som att man aldrig kan gestalta den ondskans hela vidd är givetvis också Charles Reznikoff otillräcklig. Det spelar ingen roll hur många horribla, i sin kärna onda, vittnesmål som staplas på varandra, verklighetens ondska kan inte gestaltas. Däremot är Reznikoffs metod gångbar och i Förintelse kommer läsaren så nära ondskan det går i en gestaltning. Vittnenas röster är mycket tydliga, de är ju utkristalliserade från sig själva, och situationerna beskrivs på ett neutralt, ibland frustrerande neutralt, sätt, vilket ger de vidrigheter människorna i texterna utsätter varandra för stadga och trovärdighet. Det som redovisas är inte nödvändigtvis en judisk erfarenhet av nazistisk strävan efter att utrota en lägre stående ras utan vittnesmål om den ondska som människan generellt är kapabel till och i den meningen är Reznikoffs Förintelse en oerhört viktig bok även idag. Ofta förleds vi att tro, eller snarare är vi lärda att tro, att nazisternas ondska var exklusiv och att Hitlers organisation för utrotning av det judiska folket var något som bara kunde inträffa med just de förutsättningar som rådde under nazisternas period vid makten. Det är fel. Se Jugoslavien under 1990-talet, se Rwanda 1994. I en tid då den svenska polisen listar romer, då Sverigedemokrater sitter i riksdagen, då hatet mot islam eskalerar behövs Charles Reznikoffs Förintelse. Inte för att den redovisar en exklusivt judisk erfarenhet utan för att den vittnar om en mänsklig tendens i vår närhet.
Peter Nyberg
peter@popularpoesi.se
2014 02 05
RECENSION: Sedigheh Vasmaghis Smälta smärtor blir läst av Carola Mikaelsson.
2014 02 05
RECENSION: Bo Bjelvehammar skriver om Lars Anders Johanssons Segelmakaren.
2014 02 04
ARTIKEL: Göran Strömqvist skriver om två personliga ingångar till poesin: en cykelvurpa och en dörrkrämare.
2014 02 03
RECENSION: Rolf Zandén skriver om Ediths Södegrans Jag är ett svärd.
2014 02 02
RECENSION: Bo Bjelvehammar skriver om Krister Gustavssons Andningsbok Landskapsbok.
Vill du utvecklas som skribent och tänker att du har något att bidra med till Populär Poesi? Vi tar tacksamt emot alla typer av texter om poesi: kåserier, recensioner, artiklar eller essäer. Om du är osäker på formen sker ett redaktionellt arbete med alla texter och du får hjälp att hitta rätt.
Vill du publicera egna poetiska texter, var inte blyg utan skicka in högst fem dikter och uppgifter om var och när du eventuellt tidigare har blivit publicerad: lars@popularpoesi.se
Boken du recenserar eller hjälpen du får med din text är ditt arvode när du skriver recensioner. Dessa skickas till peter@popularpoesi.se.
Artiklar skickas till peterb@popularpoesi.se
Texter som anknyter till temat skickas till helena@popularpoesi.se
Mejladressen du skickar texter som du inte kan kategorisera själv eller frågor till är: red@popularpoesi.se
LITTERATURHUSET I GÖTEBORG, som bildades i höstas, har presenterat programmet för våren 2014.Välj bland Klassikerprat 6 program(Genet, Austin, Achebe m.fl. ), Aktuell svensk prosa (bl.a. Sara Kaderfors, Lena Andersson), Öppen scen! poesi rap dramatik prosa spokenword serier prosa performance, Elva sidor av Taube, Att skriva, tala, lyssna och läsa (Vad innebär skrivandet för en psykoanalytiker, Tidskriftsproduktion, Skönlitteratur som medicin, Trans-serier, Exilens röster, Politisk litteraturkritik, Makedonsk Poesifestival, Litterär gestaltning och mycket annat.
NYA FRAGMENT AV SAPFOS DIKTNING har hittats, skriver DN idag. Sapfo är den första kända kvinnliga poeten i det antika Grekland. Hennes diktning har även tidigare, med några undantag, bestått av fragment och även de nya fynden är problematiska. Dock finns bland dem ett större sjok text som har översatts och som presenteras i DN 29/1 2014.
PETE SEEGER HAR AVLIDIT. Folkmusikspionjären blev 94 år. Han räknas till en av centralgestalterna under 1900-talets amerikanska folkmusikrörelse. Mest känd är han i Sverige för "We Shall overcome". Lyssna på låten och två andra sånger av Pete Seeger här: Pete Seeger: Turn turn turn, If I had a Hammer, We Shall Overcome.
ANISUR RAHMAN OCH AZITA GHAHREMAN FÅR STIPENDIUM. Svenska PENs styrelse har beslutat att tilldela de två poeterna ett stipendium om 10 000 kr ur Prins Wilhelms stipendiefond.
ETT FINLANDSPRIS 2013 GÅR TILL ELLIPS FÖRLAG. Det lilla förlaget som specialiserat sig på bland annat poesi får en lång motivering: "Ellips förlag är med sin utgivning av poesi och smal prosa ett välkommet tillskott i den svenskspråkiga litteraturen i Finland. I en levande, livskraftig litteratur behövs bredd och mångfald, samt ett konstnärligt tänjande av språk och tanke, och detta är just vad Ellips förlag står för. Förlaget väjer inte för att ta risker eller experimentera, och har trots små resurser höga krav på kvalitet för såväl text som för formgivning. Här blir boken också i all sin rätt ett estetiskt föremål tack vare de omsorgsfullt formgivna pärmarna signerade Metha Skog, bildkonstnär och poet. Redaktionen som utöver Skog består av poeterna Ralf Andtbacka och Catharina Gripenberg borgar för en kvalitativ utgivning där det skönlitterära värdet och litteraturen i sig får vara det allra viktigaste."