Adorno skrev 1949 att det är barbariskt att skriva poesi efter Auschwitz. Först i slutet av sitt liv fann Charles Reznikoff en metod som inte profiterade på offren men ändå skapade poesi av Förintelsen: han strök ner texten i protokollen från Nürnbergsrättegången och Eichmanprocessen tills enbart de rena vittnesrösterna återstod.

Han blev utvald från det läger han befann sig

för att utföra ”vägarbete”.

Men det handlade inte om vägarbete

utan om att dölja spåren från de mord nazisterna begått de senaste tre åren.

Liksom i andra läger fick de arbetande gräva fram massgravar,

ta upp kropparna

stapla dem i lager

och bränna dem;

leta efter eventuella värdesaker i askan

som guldtänder eller ringar,

mala ned benen;

sprida askan för vinden

och forsla tillbaka jorden till den plats man grävt upp den

och så frön.

Ibland när de tagit upp en kropp

som skjutits nyligen

och lagt den på elden

så hände det att kroppen började skrika;

personen levde fortfarande.

Vissa hade också munnarna öppna och tungorna stack ut:

de hade begravts levande

och kvävts till döds.

Theodor W. Adorno skrev 1949: ”Att skriva poesi efter Auschwitz är barbariskt”. Citatet togs snart ur sitt sammanhang, började leva sitt eget liv och Adorno tvingades åtskilliga gånger förklara hur han menat. 1967 justerade han sitt uttalande mot innebörden att alla som plågats har lika stor rätt att uttrycka sig som den torterade har att skrika.

Men vad menade Adorno med att det är barbariskt att skriva poesi efter Auschwitz? Jag förstår det som att Adornos ord grundar sig i tanken att poesi är det frias uttryckssätt och att Auschwitz blivit den ultimata symbolen för motsatsen, som just därför måste bevaras. Varje försök att gestalta eller omskriva Auschwitz innebär en omstöpning och därmed ett förmildrande av den ondaste av platser. Gestaltningar, hur briljanta de än är, innebär alltid en reduktion av Auschwitz faktiska ondska. Men poesi generellt? Adornos uttalande är i mitt tycke för kategoriskt, och han justerar det till motsatsen: alla som har varit i Auschwitz har rätt att uttrycka sin åsikt som en naturlig följd av sin upplevelse.

Charles Reznikoff skulle först i slutet av sitt liv bryta mot Adornos ställningstagande. Reznikoff föddes 1894 av rysk-judiska föräldrar i Brooklyn och levde i New York fram till sin död 1976. Således var han själv inget vittne till Förintelsen på den europeiska kontinenten. Istället studerade han journalistik och juridik, sålde hattar (hans föräldrar var hattmakare), översatte, forskade, skrev poesi – till en början var han påverkad av imagisterna och James Joyce men blev sedan medlem i ”den objektivistiska gruppen”– assisterade sin vän Albert Lewin när denne producerade Hollywoodfilm, medverkade i redaktioner för tidskrifter och bokförlag och gav själv ut ett 30-tal böcker. Givetvis fick han frågan om han, med tanke på sitt etniska ursprung, skulle skriva om Förintelsen strax efter kriget men han svarade nekande eller undflyende. Både moraliskt och estetiskt fanns problem. Hur skriver man om något så fasansfullt som Förintelsen utan att själv ha varit inblandad och utan att profitera på offren? Reznikoff var tvungen att finna en estetisk form som också var moraliskt gångbar för att kunna bearbeta ämnet.

Charles Reznikoff var juridiskt utbildad, även om han aldrig praktiserade juridik. I samband med att han jobbade på ett bokförlag började han läsa domstolsprotkoll. Poetens utan tvekan största verk springer ur dessa protokoll: Testimony, the United States 1885-1915. Han planerade att ge ut verket i fyra delar, varav endast en publicerades på förlag, en gavs ut av Reznikoff själv, en var klar vid hans död och en ofärdig del hittades i kvarlåtenskapen. Här börjar diktsamlingen Förintelsens teknik arbetas fram. Genom att stryka ut allt omkringverk koncentrerades brottet i dikten men formuleringarna var fortfarande domstolarnas. Poetens intention var hela tiden att stryka fram det klara och enkla ur protokollen. Det sker en slags överflyttning från verkligheten till poesin, inte för att göra texten fiktiv utan för att renodla den verklighet som beskrivs i protokollen.

Som 80-åring hade Charles Reznikoff genom sitt arbete med Testimony-dikterna förfinat den metod som skulle göra att han kunde hantera Auschwitz litterärt utan att profitera på offren eller ställas inför moraliska spörsmål. Han uppfann en förtätningsstrategi som han applicerade på domstolsprotokollen från Nurnbergrättegångarna och Eichmanprocessen:

”1. Skriv ner alla rader som verkar bra.

2. Undersök alla ord och avlägsna alla latinismer och onödiga ord.

3. Undersök meningarnas betydelse i deras givna ordningsföljd.

4. Undersök rytmen hos raderna.

5. Undersök rytmen hos helheten.

6. Revidera sedan noggrant.”

Revideringen handlar till stor del om strykning, om att arbeta bort juridiska resonemang, värdeomdömen och känslouttryck. Bara vittnets röst ska finnas kvar i sin renaste mest ostörda form. I Förintelse sorteras vittnesmålen in under kategorierna ”Deportering”, ”Invasion”, ”Getton”, ”Gaskammare och gaslastbilar”, ”Massakrer”, ”Massgravar”, ”Marscher” och ”Flykt”. Reznikoff menar att vittnena i domstolen måste redovisa utan att dra slutsatser. Det gör materialet extra lämpligt eftersom det är så läsaren kommer så nära händelserna som möjligt. När inga slutsatser är dragna finns bara själva grunden, händelsen, kvar. Därför är Charles Reznikoffs bok helt utan fördömanden samtidigt som inget tvivel råder om vilka som bär skulden för massakrerna. Snarast sker en gammaltestamentlig redovisning av sakförhållanden.

Tysken som hade skjutit hennes syster

vände sig mot henne

och frågade: ”Vem ska jag skjuta först?”

Hon höll sin lilla dotter i armarna och svarade inte.

Hon såg hur han tog barnet ifrån henne;

barnet skrek till och skjöts.

Även om Charles Reznikoff mestadels strök ner sina protokoll skrev han också till sådant som saknades, skarvar som gjorde samband tydligare. Det är således ingen renodlad nerstrykning utan också en korrigering och i den meningen är Reznikoff snarast redaktör för protokollens vittnen.

I förhållande till att jag inledningsvis tolkar Adornos tes att det är barbariskt att skriva poesi efter Auschwitz som att man aldrig kan gestalta den ondskans hela vidd är givetvis också Charles Reznikoff otillräcklig. Det spelar ingen roll hur många horribla, i sin kärna onda, vittnesmål som staplas på varandra, verklighetens ondska kan inte gestaltas. Däremot är Reznikoffs metod gångbar och i Förintelse kommer läsaren så nära ondskan det går i en gestaltning. Vittnenas röster är mycket tydliga, de är ju utkristalliserade från sig själva, och situationerna beskrivs på ett neutralt, ibland frustrerande neutralt, sätt, vilket ger de vidrigheter människorna i texterna utsätter varandra för stadga och trovärdighet. Det som redovisas är inte nödvändigtvis en judisk erfarenhet av nazistisk strävan efter att utrota en lägre stående ras utan vittnesmål om den ondska som människan generellt är kapabel till och i den meningen är Reznikoffs Förintelse en oerhört viktig bok även idag. Ofta förleds vi att tro, eller snarare är vi lärda att tro, att nazisternas ondska var exklusiv och att Hitlers organisation för utrotning av det judiska folket var något som bara kunde inträffa med just de förutsättningar som rådde under nazisternas period vid makten. Det är fel. Se Jugoslavien under 1990-talet, se Rwanda 1994. I en tid då den svenska polisen listar romer, då Sverigedemokrater sitter i riksdagen, då hatet mot islam eskalerar behövs Charles Reznikoffs Förintelse. Inte för att den redovisar en exklusivt judisk erfarenhet utan för att den vittnar om en mänsklig tendens i vår närhet.

Peter Nyberg

peter@popularpoesi.se