T. S. Eliots The Waste Land betecknade en gång samhällets förfall. Hur står sig metaforen idag, nästan ett sekel senare? Pekar den istället ut en möjlighet till förändring? Så har den i alla fall omtolkats inom feministisk litteratur. Henrik Karlsson guidar oss genom denna radikala omsvängning.

1922 föreställer sig T.S. Eliot den moderna världen som ett öde land; ett halvsekel senare, i en dikt av Adrienne Rich, kör ett gift par omkring bland ökenblommornas köttiga blad. De pratar om människor som hjälper varandra i samband med olyckor – kroppskador, törst – och maken tittar på hustrun som om det är hon som är olyckan. Ute i den här öknen testas bomber men när paret stannar till i en övergiven stad slås hustrun av tystnaden. Det är en tystnad som låter som om den tillhör platsen men som egentligen följde med paret dit, och alla ord som har sagts dessförinnan har sagts för att överrösta den.

Att tala förtryckarens språk

Bilderna har jag lånat från Richs dikt ”Trying to Talk with a Man” som ursprungligen publicerades i Diving to the wreck. Diktsamlingen tilldelades 1974 års National Book Award for Poetry, men Rich avböjde att ta emot priset (även om hon erbjöd sig att tillsammans med Audre Lorde och Alice Walker ta emot priset om juryn var villig att istället ge det till alla kvinnor).

Dikten ser vid första anblick ut att handla om ett äktenskap i upplösning: maken som tittar på sin hustru med avsmak, känslan av annalkande olyckor och tystnaden. Men att stirra sig blind på det privata vore att begå det klassiska misstaget läsare brukar göra när de läser poesi av kvinnor. Maken som tilltalas är inte bara en man, han är också Mannen, Manligheten och Den Stora Manliga Litteraturen:

Did you think I was talking about myself?

I was trying to drive a tradition up against the wall.

Genom att på detta sätt öppna för skildringar av förtrycket av icke-straighta icke-män blev Rich en nyckelfigur inom modern amerikansk poesi. Hon var dock tvungen att framföra sin kritik på samma språk som upprätthöll – upprätthåller – förtrycket. Eller som hon själv uttrycker det i ”The Burning of Paper Instead of Children”:

this is the oppressor’s language

yet I need it to talk to you

Kritik av makten på maktens språk löper alltid risken att slukas av det som kritiseras, ur det perspektivet framstår Richs författarskap som än mer banbrytande. Att tala förtryckarens språk är ett dilemma som alla marginaliserade litterära röster måste förhålla sig till, vare sig de är feministiska, postkoloniala, queera eller annat. Och för att lyckas har rösterna varit tvungna att utveckla ett antal strategier. I den här essän ska jag titta närmre på en av dessa, en strategi som jag har valt att kalla inversion.

Huh?

Inversion är ett skitnödigt sätt att säga att en författare vänder upp och ned på en etablerad bild. Inversion är vad Valarie Solanas gör när hon talar om fittavund. Inversion är vad Jean Rhys gör när hon ger röst åt den galna kvinnan på vinden. Inversion är vad Zadie Smith gör när hon konsekvent påpekar vita människors hudfärg.

Det Rich utsätter för en inversion i ”Trying to Talk with a Man” är en samling metaforiska bilder som jag i fortsättningen kommer att referera till som DÖL (Det Öde Landet). Hos T.S. Eliot, den poet som tydligast förknippas med metaforen, symboliserar DÖL ett samhälle på upprinning, en fördärvad värld där människorna är främlingar inför sig själva. Hos Rich tolkas DÖL istället som en möjlighet. Detta är en inversion som vi kan hitta hos många feministiska författare – till exempel hos Andrea Gibson, en av Richs arvtagare, som i dikten ”Birthday (for Jenn)” omtolkar ökenlandet som den plats där vi tillåts lägga oss ned att vila och –

then wake us washing the feet of pregnant women

who climbed across the border with their bellies aimed towards the sun.

Och för att ta ett svenskt exempel, Sara Stridsberg. I sin roman Drömfakulteten kopplar Stridsberg samman Valarie Solanas brutalt omvandlande energi med en uppväxt i ett ödeland. Intertextualitet är ett återkommande grepp hos Stridsberg, likaså hos Shelley Jackson. I ”Women in Wasteland: Gendered Deserts in T.S. Eliot and Shelley Jackson” hävdar Astrid Ensslin att DÖL hos Jackson har förvandlats till ett verktyg att dekonstruera Den Manliga Litteraturen med. I Jacksons mest kända verk, hypertextromanen Patchwork Girl från 1995, ger sig ett kvinnligt Frankensteins monster iväg på jakt efter ett öde land där hon kan plocka isär sig själv igen, plocka isär den kropp som mannen skapade åt henne, och bli fri.

I ”Trying to Talk with a Man” som jag parafraserade i inledningen anar Rich ”an underground river/forcing its way between deformed cliffs” i det öde landet. Hon ser hur solens kastade ljus förflyttar sig över marken som en ”acute angle of understanding”. För Rich symboliserar DÖL ett nytt sätt att se på verkligheten, ett sätt att se som blottlägger de strukturer som hittills har fängslat oss. Det öde landet är den plats där vi äntligen kan höra tystnaden som funnits omkring oss hela tiden.

Där Eliot ser en plats där vi blir främlingar inför oss själva ser Rich en plats där vi hittar oss själva. Där Eliot hör en Guds Tystnad med stort T hör Rich en insikt som våra ord hittills har överröstat. Där Eliot ser Kulturens förfall ser Rich ett patriarkat som äntligen vacklar. Och den inversionen, den förskjutningen av metaforernas innehåll, faller ned som ett ofrånkomligt och dekonstruerande frågetecken efter den ursprungliga bilden – Det Öde Landet? Huh?

Kan du se alla frågor som ryms i det där frågetecknet? undrar Rich och Jackson indirekt. Titta närmre, säger Stridsberg och Gibson mellan raderna: Du kommer att ha all anledning att ställa dem nästa gång du stöter på någon av dessa bilder eller metaforer. Vilka maktstrukturer ligger dolda i Det Öde Landet? Går det att reproducera metaforer utan att reproducera maktstrukturer? Ja vad innebär egentligen Det Öde Landet? Vad är det som har gått förlorat där? Och vill vi verkligen ha tillbaka det?

Frågorna är i poesin implicita. Och att påstå att dessa författare aktivt attackerar T.S. Eliot, eller att ens påstå att det huvudsakliga syftet med de nämnda dikterna är att omvandla DÖL, vore en överdrift. Det handlar snarare om att dessa bilder har laddats med vissa värden inom den litteratur som under 1900-talets andra hälft växte fram i opposition mot den manliga modernismen.

Men hur kom det sig då att Eliot, som till en början sågs som en feminin röst, blev den Stora Manliga Litteraturens poster boy?

Eliot faller i onåd

När T.S. Eliot 1926 höll sina berömda föreläsningar i Cambridge var lokalen överfylld, och en stor del av publiken utgjordes av kvinnor – till och med fler än när Virginia Woolf två år senare höll de föreläsningar vilka senare publicerades som A Room of One’s Own. Muriel Bradbrook, som deltog vid båda tillfällena och som senare blev en framstående Shakespeareexpert, skriver i ”My Cambridge” att hon inte kunde känna igen sig i Woolf men att The Waste Land gav henne och hennes väninnor en ny värld.

Under första halvan av 20-talet sågs Eliot som en ungdomens och förändringens poet. Hans nydanande poesi kopplades samman med allt som var nytt – inte minst kvinnornas frigörelse. Det var därför Bradbrook och andra unga kvinnliga studenter tog honom till sig. Eliot hade precis som dem gjort upp med det gamla.

Under andra halvan av 20-talet svängde sedan trenden, på båda fronter. Universitet, som Oxford och Cambridge, vilka precis hade börjat ta emot kvinnliga studenter i större omfattning började införa maxkvoter för antalet icke-män som fick skrivas in. I samma veva konverterade Eliot till anglikansk kristendom, blev djupt troende och kom ut som motståndare till demokrati i allmänhet och kvinnors rösträtt i synnerhet. Föga förvånande gjorde detta honom till manliga akademikers favoritpoet; name droppandet av Eliot blev 30-talets främsta karriärskatapult för unga litteraturmän.

Det var här fröet till det feministiska Eliothatet såddes, det hat som fick sin kanske skarpaste formulering av Gilbert & Gubar som tillsammans skrev den feministisk-litterära milstolpen Mad Woman in the Attic: The Woman Writer and the Nineteenth-Century Literary Imagination. Med sikte på främst Eliot hävdade de att motståndet mot kvinnans frigörelse inte bara var ett av modernismens centrala teman utan också dess grundläggande motor. Den här kritiken formulerades dock inte förrän på 80-talet. På slutet av 20-talet när Eliot gjorde sig till språkrör för de som ville begränsa kvinnornas utrymme fanns det inga större möjligheter att inom akademin kritisera hans kvinnoförakt. Först var kvinnorna tvungna att under 30 år sakta jobba sig uppåt inom litteraturvetenskapen och ta över fakulteterna, en förskjutning av könsfördelningen som – inte för att låta konspiratorisk – nära på perfekt överlappar med att litteraturvetenskapen tappade sin status som forskningsområde. Före 60-talet ansåg de flesta litteraturvetare att analys av poesi enbart skulle utgå ifrån orden på pappret. Och det var inte förrän kvinnorna började ta över professurer på de litteraturvetenskapliga institutionerna som det blev accepterat att lyfta in andra aspekter – exempelvis sociologiska och feministiska teorier. En viktig anledning till detta var att "kvinnouniversiteten" under första halvan av 1900-talet hade fungerat som experimentverkstäder där nya litterära fält studerades medan prestigeuniversiteten hållit fast vid en mer konservativ kursplan.

Det var alltså först på 60-talet som Eliots antisemtiska och kvinnohatande skelett började ramla ur garderoben på riktigt. Kvinnorna – både akademikerna och författarna – såg sig tvungna att göra upp med den mansdominerande modernismen för att skapa ett eget utrymme. Och för att göra upp med modernismen var de tvungna att göra upp med dess misogyna poster boy. Inom poesin ledde det, som jag tidigare nämnt, till att feministiska skribenter skapade inversioner av etablerade metaforer, såsom Eliots DÖL. Inom akademin fokuserade de dels på att kartlägga och synliggöra kvinnohatet och antisemitismen i Eliots poesi, och dels på att gräva fram alternativa ”feminina modernismer”. Det var till exempel under denna tid som Woolf upphöjdes till den ikon som hon är idag.

I början av 90-talet var därför varken DÖL eller modernismen vad det en gång hade varit. Det Öde Landet hade blivit en mer mångfasetterad metafor där både samhällets förfall och maktstrukturernas blottläggande rymdes. Och modernismen hade blivit en kvinna.

En ny Eliot

Ironiskt nog har denna revision också förändrat T.S. Eliots The Waste Land. När de feministiska teoretikerna inte längre behövde Eliot som en yttre fiende för att skapa ett eget utrymme framträdde nya sidor i dikten. I ljuset av inversionerna och det ökade intresset för Eliots förmodade homosexualitet har en ny generation akademiker börjat intressera sig för hans verk. Med en arsenal av queerfeministiska teorier har litteraturvetare under 2000-talet återigen skrivit om historien beträffande Eliot. Från att ha varit förändringens poet, till att under 60-, 70- och 80-talet vara den misogyna modernismens posterboy, till att idag allt mer ses som en pionjär för skildringar av könet som social konstruktion. T.S. Eliot som Judith Butlers förryttare, alltså.

Shantih shantih shanthih

Poeten rullar sig i graven.

Henrik Karlsson

red@popularpoesi.se