Kreativitet är något för alla och vad mig anbelangar något odelat positivt, en tydlig definition är som med alla andra ord och begrepp möjligt att definiera som allting, eller ingenting; när man talar/skriver måste man acceptera begreppen så som nästan alla andra gör, och gå med på att det icke existerar precisa definitioner -

tänkte förtälja en liten anekdot ur mitt tidigare liv, som nu är en del av mig. Bodde arton månader på ett behandlingshem, jag var där för mina problem med droger och för att slippa fängelse för två fall av misshandel, hörde egentligen inte hemma på stället ifråga -

(Sävik, ett stenkast från den rättpsykiatriska kliniken Säter, där jag ibland om kvällen till brukade kasta snöboll på såväl Tomas Quicks fönster som Saras, barnflickan, även Gävlekannibalen Lennart fick sin beskärda del, i övrigt fann jag på en promenad, väl dolt i ett buskage, en gammal kyrkogård med små vita kors utan namn, där de sinnessjuka fann den slutliga vilan för cirka hundra år sedan)

eftersom det fungerade som en utslussningsstation för män med hårda anleten som sågs som gåtor i marmor om vinter, vilka avtjänat långa fängelsestraff för mord, bankrån och dylikt. Bestämde mig tidigt för att inte förändra mitt språk efter vilka jag pratade med. Många av dem kunde nästan inte stava till sitt eget namn. Det blev för mig en nästan två år lång övning i retorik, och fick mig att inse att vem som helst kan förstå vad som helst om man tar subjektets olikheter med i beräkningarna när man skall till att skapa förklaringsmetaforer. Flera av dem, och då särskilt min gode vän Olsson som hade suttit för bankrån på Kumla i sex år och hade ett stort hakkors tatuerat i nacken

(något han tagit avstånd från i skrivande stund)

ville att jag skulle hjälpa till att skriva brev, vilket jag gladeligen ställde upp på. Allt för att fördriva tid som både gick och nästan gick av när iraniern Arash, våldssexälskaren som kom in på mitt rum, såg min jugendmålning föreställande en gråtande Jesus, berättade att han var religiös, frågade mig om jag var det och jag sa nej, berömde min filmsamling och sa att han också samlade, på porr. Ett perfekt läge att förstå något man anser vidrigt och få tiden att flyta in i sig själv.

Till en början fick jag i princip hitta på vad det skulle stå i breven, vilket jag ändå såg som ok eftersom det kunde leda till ökad kreativitet steg för steg. Efter ett tag skrev jag vad jag blev tillsagd att skriva och märkte att det fanns en stark undertryckt lust att uttrycka sig som suttit, som individen som uttryckte, fängslad. Det enda sättet många av dessa mina nya underbara "antisociala" kamrater hade kunnat uttrycka sig var genom negativ kreativitet; våld, djupt rotat i en omedveten dödsångest, de kunde inte gå utanför sina sinnen och förena sig med ett heligt ingentingvara och stråla från sin mänsklighet utan var fast rotade i det kallt materiella. Skammen många kände över sitt förflutna gjorde processen att beskriva något i nuet mycket svår, men med metafysiska babysteg fick jag bevittna hur många av dem äntrade nuet med en modig ny livslust skimrande ur ögon, kring hjässa.

Kreativitet?

För att svara på det? För att förklara utgångspunkten? Vad följande frågor och eventuella svar, ehm; ämnar föra tankarna till?

Följdriktigt - definitionen av kreativitet ger enkom den lexikaliska dödens armar, händer, längre tid kring din kropp och hals, din åtanke: rinner ut genom ögonen som svettas empati, blöder ut. Subjekt/Objekt = hjärter sex.

Ibland kan jag dock tycka att det är väldigt skönt, att vara hjärndöd i sitt eget inre. Men Gud i himmelen, plötsliga infall från ovan - dåre I Jesus och hela allt; lite utanför, lite innanför den sakrala tallkottkörtelns upphöjda kreationsomnipotens, vilar semisömn och besök på andesidan - dessutom kopplingarna mellan schizofreni och kreativitet, kopplingarna mellan psykoser, drogande stimulanter/simulanter - (mutanter?) - , dröminsikter, astrala infall i infantilt spökregn över orden/kroppen, det besatta genom det automagiska uttrycket, dessa fenomen, hur skall man förhålla sig till ett rakt igenom mörkt hjärta belamrat av kackerlackor

där finner ni hjälten, rotlös ronin som vind framåt, framåt i scenariot – den vanhelgade virtuosen vid livssträngarna

crescendots mittpunkt; en plötslig häftig rädsla.

Johan Fritz

red@popularpoesi.se