Tidigare i år genomfördes den första svenska spoken word-turnén i USA. Tillsammans med Henry Bowers, Laura Wihlborg och Niklas Mesaros uppträdde Henrik Karlsson längs östkusten. Här får vi ta del av några av hans intryck.

För att vara en spoken word-turné var det en ganska lugn tillställning.

(Bara ett nödlandat flygplan.)

(Bara 44 blodsockerfall.)

Tillsammans har vi – Henry Bowers, Niklas Mesaros, Laura Wihlborg och Henrik Karlsson – tidigare läst poesi i mer än 15 länder på fyra kontinenter. Att åka på den första svenska spoken word-turnén i USA var ingen utmaning.

(Bara en utmattningskollaps.)

Den amerikanska poesipubliken är responsiv in absurdum. De stöttar poeter med jazzapplåder, märkliga gutturala mmm:anden och instämmande upprepanden av till synes slumpmässiga ord (”infinity” ”ah! Infinity!” ”cheese pizza” ”oh! cheese pizza!”). Det var lätt att känna sig välkommen.

(Bara ett fall av sexuellt ofredande.)

I Washington DC genomförde vi en skrivworkshop tillsammans med Split This Rock. Genom fönstret såg vi en abortklinik där pro-life-aktivister sjöng sånger så obehagliga att vi tappade livslusten. Lyckligtvis hördes de inte sju våningar upp på Split This Rocks kontor där vi stod i ring och turades om att läsa dikter medan resten beatboxade. Ungdomarna på workshopen vävde samman bilder så vilda att vi aldrig ville åka hem, aldrig ville göra nåt annat än att skriva poesi i höghus och dansa våra fulaste dansmoves i konferensrum.

(Bara vid 54 tillfällen blev jag mobbad för min spaghetti leg dance.)

(Bara 104 gånger himlade vi på ögonen åt Henrys ordvitsar.)

Samma dag, i DC, försökte Niklas rekrytera en taxichaufför att spela trummor när vi tar föreställningen till Broadway. I New York träffade vi förvånansvärt (?) många manspoeter som hade ett behov av att kommentera storleken på sina könsorgan. I Boston hamnade Laura, jag och butiksbiträdet på Grolier Poetry i en två timmar lång diskussion om samtida amerikansk poesi och problemet med svenska poesiöversättningar, traditionellt sett. En poesiturné är en bergochdalbana mellan högt och lågt.

På Harvard försökte Laura smyga in sin Harry Potter-dagbok i poesibiblioteket. Bara en svensk poet har tidigare blivit inbjuden att läsa där, på Woodberry Poetry Room. Däremot har Adrienne Rich, W.H. Auden, Robert Frost, Anne Sexton, Allen Ginsberg, Seamus Heaney, Joanna Klink, Robert Lowell, Sharon Olds och Jack Keruac uppträtt där. Så det var inte så svårt att hitta inspirationen när vi skulle kliva på scenen och göra Tomas sällskap på listan.

(Bara luftkonditioneringen kunde ha varit bättre.)

Dagen efter Harvard (bakfulla av att ha bjudits på öl av en mormonsk missionär) boardade vi fyra olika plan för att flyga hem, en logistisk rebus. Med oss hade vi nya möten och diktsamlingar som inte går att få tag på i Sverige och Metroid-t-shirts och ordvitsar i travar – samt videomaterial till en dokumentär. Bakom kameran stod Martin Rinman. Och i höst kommer filmen. Då ses vi i biografer, barer, teatrar och kaféer, eller var vi nu får för oss att uppträda härnäst.

Till dess kommer vi och andra svenska spoken word-artister att fortsätta resa. Niklas håller på och packar om väskan för att flyga till Poetry Slam-VM i Frankrike. Laura är på väg tillbaka till Sydafrika för att göra en radiodokumentär om hur poesiscenen där ser ut 20 år efter aprtheidregimens fall. Dessutom blev det precis klart att Botswana kommer att få en dos svensk poesi till hösten.

I like to travel/as long as I can do it rhyming, skriver Henry Bowers i dikten I Like Darkness. Och som om ödet (eller en determinisktiska kausalitet) hade lyssnat på hans läsningar under turnén bjöds han därför på en extradag: efter att hans flyg hade fått tekniska problem och nödlandat sov han ett dygn på en bänk på Logan Airport. Under tiden svävade Laura, Niklas och Martin hemåt bekymmerslösa som de kinesiska rislyktor som jag lät segla iväg över Boston när turnén var klar.

Henrik Karlsson

red@popularpoesi.se